Jag kunde inte hålla mig borta från Trondheimsfjorden efter den framgångsrika oktoberveckan tilsammans med fiske-febers Jörgen Larsson, Paul Innes, John Aindow och Ulf Stahre. Nya planer smiddes och tillsammans med en grupp norrmän sjösattes ännu en håkäringexpedition häromveckan.

Jag tyckte att årets säsong borde vara över efter den makalösa oktoberveckan i Trondheimsfjorden. Men var den verkligen över? Jag var väldigt sugen på en ny runda, men fanns det några galningar som var villiga att tillbringa tre dagar i sträck ute på en fjord i mitten på november med kyla, mörker och stinkande mäsksäckar? Dessutom kunde jag ju locka med fiske på mellan 500-600 meters djup med tvåkilossänken...
Efter två veckors planering samlades 5 norrmän; Pål Jørgensen, Bjørn Bakkeli, Jonas Botilsrud, Sverre Magnus Selbach och Willhelm Lund Skilhagen.

Första dagen inleds med smånapp, men strax efter att solen har försvunnit så ljuder knarren på Påls Tiagra 50W, en stor fisk har tagit agnet och börjar ta lina. Pål väntar 20-30 sekunder och stramar bromsen, men det blir liksom inte det där massiva motståndet som en kärring bjuder på. Men det är fisk på, det osar lubb. Efter 150-200 meter så blir det plötsligt bomstopp och Mitchellspöet på 50 Ibs får en helt annan vinkel. Den här gången är det något mer som har nappat. Men vad? Jag har mina misstankar om haj men ska den verkligen ta så högt över botten eller har den kanske följt efter agnet? Efter en dryg halvtimma får jag bekräftat mina misstankar när en 260 cm lång kärring bryter vattenytan. Den är i toppkondition med smått otroliga 185 cm runt buken och vikten uppskattas till ca 250 kg. Tilläggas bör att det också satt en lubb på ca 7 kg på upphängaren, vilket förklarar första nappet. Vi fortsätter fisket ytterligare några timmar för att sedan avbryta och återvända till stugan för en sen middag. Vaknar 06.00 och det blåser milt sagt som f-n och vi utsätter avgång till 10.00. Det blåser fortfarande och strömmen är stark. Första ankringsförsöket misslyckas och det är bara att ta det med ett leende och hala upp 1100 meter ankarlina och prova igen. Denna gången sitter ankaret, men trots att vi fiskar tills midnatt händer inget intressant.

Ny dag och nya chanser. Vinden har mojnat, fjorden ligger som en spegel och solen skymtar bakom fjällen. Jag kommer att tänka på Stahre som ideligen under oktoberveckan kom med uttrycket "vi har det bra på hemmet" – dvs på båten. Inga mäsksäcksätare den här natten heller så jag bestämmer mig för att prova en position lite norr om platsen vi tidigare har fiskat på. Ankringen går bra och tacklen agnas på nytt med sura sejar och lubbfilér från 6-8 kg lubbar. Dagen blir till kväll utan någon större aktivitet. Men i skymningen så får Bjørn ett distinkt napp på sin lubbfile följt av en ordentlig rusning. Bjørn stramar bromsen och en Owner 14/0-krok gjör ännu en gång sitt jobb. Efter 35-40 min så kommer kärring nummer två till vattenytan. Denna är mindre med sina 220 cm uppskattar vi vikten till 130-140kg. På med nytt agn och tillbaks till botten på 580 m djup, vi ger oss inte ännu. Det går ytterligare några timmar och klockan hinner bli åtta när vi hör knarren på Påls Tiagra igen. Pål väntar som vanligt på att fisken ska börja röra på sig och låter den gå ett stycke innan han stramar bromsen och krokar sin tredje håkäring. Fighten tar ca 45 min och fisken är 240 cm lång och 148cm runt buken, vilket ger en uppskattad vikt omkring 200 kg. Klockan är nio och vi bestämmer oss för att avsluta för den här gången. De riktigt stora lyste med sin frånvaro, men det är ändå ett gäng med nöjda fiskare som vänder hemåt med tre kärringar på tre dagar. Nu tror jag äntligen säsongen är över.

Skitt fiske! //Frederic Kullin

Källa: fiske-feber